Om oss

Pråmar på ån

2 kilometer till Sya och järnvägsstationen fick man bekymmer med transporterna.
Detta löstes genom att en liten bogserbåt sommartid drog pråmar längs Svartån till stationen i Sya. Vintertid, när det frös på, skickade Stenman ut en samling karlar för att med spett och såg bryta bort isen. Detta tog lång tid och resulterade ofta i att när man var klar med sträckan hade det redan hunnit frysa på i andra ändan.
Gamla arbetare kan berätta om arbetet och menar att det fortfarande ligger många spett och sågar på åns botten. Man fick dock transporterna att fungera och sommartid kunde man ofta se den lilla ångbåten tuffande och stånkande dra pråmarna längs strömdraget medan besättningen solade sig på spiklådorna.

Den nya tiden

Också hit, till vad som kan ha verkat varit en idyll, kom så småningom den nya tiden och arbetarna började organisera sig. Detta uppskattades inte av direktör Stenman. När det den 12 maj 1902 plötsligt dök upp ombudsmän från Stockholm, för att hjälpa arbetarna i sin organisation, uppstod bråk och stort tumult. Stenman bad ombudsmännen - milt uttryckt - att fara och flyga, vilket ledde till strejk bland arbetarna. Den enda i brukets historia.
Efter några år gick företaget i konkurs och övertogs då av grosshandlare Rylander. Han köpte bruket på auktion och hade för avsikt att fortsätta driften. Den nye ägaren lyssnade och ställde sig förstående till arbetarnas önskemål och driften kom igång igen. Senare drabbades bruket av en brand och ett samarbete med Åsbrohammars bruk inleddes. Där hade vattentillgången sinat och spiktillverkningen flyttades därför till Spångsholm. I det nybildade Åsbrohammar-Spångsholms Bruk AB innehades aktiemajoriteten av Bröderna Edstrand, som kom att få en betyda roll för brukets moderna utveckling.

Nya byggnader

I vissa fall övergavs nu föregångarnas byggnader och fler hus uppfördes, allt eftersom man kunde röja ny markyta. Alla de sammanträngda husen kom med tiden att inrymma allt fler och mer dyrbara maskiner. Tillverkningen fortgick och Spångsholms arbetare gjorde ett mycket gott verk. De var så ambitiösa och plikttrogna att de åt vid maskinen och utförde de andra behoven utanför knuten.

Man red ut det sena 30-talets stormar för att gå in i en ny era och ställdes inför valet: Skulle man flytta tillverkningen eller bygga ut?

Man valde det senare och så småningom uppstod behov av ytterligare arbetskraft, vilket medförde en ökad tillgång på bostäder i samhället.

Ökad produktion

Man räknade nu med att transporterna var möjliga att lösa med linbana eller järnvägsspår till Sya station. Vissa byggnader togs bort och nya produktionslokaler byggdes.

1938 var produktionen fördubblad och hade uppnått 8 000 ton - med samma arbetsstyrka. Produktionen var nu huvudsakligen kätting och linor. Snökedjor hade gjort sitt inträde på marknaden och lintillverkningen innefattade inte enbart järntråd utan även fjädertråd, pianotråd och rostfri tråd.

Ägare genom tiderna:

1897-1903          Fabrikör Per Stenman
1903-1965          Bröderna Edstrand AB
1965-1989          Gunnebo Bruk
1990-2003          Sandvik AB
2003                   Brukets Industrihotell

Några av ”gubbarna på bruket”

Karl ”Kalle Larsa” Andersson, född 1875
Andersson arbetade som tråddragare och var med när Stenman kom till bruket 1897. Han var en av två gubbar som 1902 blev utsedda att representera arbetarna. Han stegade då in till Stenman för att kräva bättre villkor, men blev ombedd att "fara åt helweti". Detta fick senare stora konsekvenser för Stenman.
De anställda gick i strejk och Stenman i konkurs. Anderssons fyra söner kom sedan alla att arbeta på bruket. Kalle Larsa blev trogen bruken till 1936 då han blev sjuk.

Axel ”Nestorn” Ekblad, född 1876
Ekblad började sin bruksbana vid spikfabriken i Åsbro och var alltså en av dem som 1903 flyttade med till Spångsholm. Totalt blev hans anställningstid hela 62 år och han kallades av sina kollegor för "Nestorn". Hela Axels verksamma liv kom att kretsa kring spikmaskiner och verktygstillverkning. 21 år gammal blev han utsedd till företagets representant på världsutställningen i Stockholm 1897. Maskinen som Axel byggt kallades "Ettan" och användes i tillverkningen ända fram till 1947. Sedan 1948 ingår den i Tekniska Museets samlingar.

Han påbörjade också en uppfinning av en evighetsmaskin. Detta höll honom vaken många nätter och till slut kände han att han höll på att tappa förståndet och kastade maskinen i ån. Där ligger den säkert i sällskap av många andra misslyckade försök från bruket.

En annan av Axels uppfinningar var en så kallad klipphyvel, som användes för att forma spikhuvudena. Klipphyveln var i bruk till 1975, då spiktillverkningen avvecklades.      

Emil ”Mowitz” Karlsson, född 1876
Emil Karlsson kallades för "Mowitz", men varför är det ingen som vet. Han körde ofta hästtransporten mellan bruket och järnvägsstationen i Sya. Ett hårt arbete för både hästar och kuskar. För Mowits var det ett jobb som han verkligen gillade och något han på gamla dagar pratade ofta och länge om.

Han blev sedan spikrullare efter att hästtransporterna upphört. När han sedan på grund av ofärdigheter övertog tjänsten som portvakt skötte han detta mycket plikttroget. Många historier finns berättade om Emil Karlsson. En var när han vid ett tillfälle skulle nyttja den för honom något udda rikstelefonen på förmannens kontor.

Mowits var väl inte helt bekant med tekniken som var uppbyggd av stolpar och trådar. Han kom därför fel och hamnade i stället i disponent Edstrands bostad, där hustrun undrade varför portvakten ringde hem till henne. Mowitz urskuldade sig då och sa " ja de ä samtala som springer åt helvete på stôlpen här utanför".

lsken var han av sig Mowitz och därför också en tacksam måltavla för de ungas rackartyg. Ofta sa han då att "om jag varit i min krafts dagar - då jävlar".
Mowits hade under en period en motorcykel. Som tidigare nämnts var han inte så tekniskt lagd och cykeln var mycket svårstartad.

Han åkte ibland till släktingar i Malmslätt. Väl framme åkte han in på gården, men slog inte av motorn. Uppmärksammade av motorljudet kom släktingarna ut och undrade. Mowits utbrast då: "Ska ni bjuda på nått så fram mät fort för ja’ stannar inte motorn”.

Gubbarna på fabriken stannade ofta och samtalade med honom fast han ansågs som arg och vresig. Pratade man bara hästar då var han snart uppe i varv och berättade gladeligen om sina bravader.

Josef Andersson, född
Som de flesta andra i bygden började han på företaget efter avslutad folkskola och blev sedan företaget trogen i hela sitt liv. Han jobbade i "kättingen", bland annat vid "krokmaskinen" som var en ganska komplicerad maskin att sköta. Arbetet krävde en operatör med tekniskt anlag och det hade Josef. I mitten av 40-talet blev han utsedd till chefen Carl-Gustaf Edstrands privatchaufför, en syssla som han behöll till sin död. Det var inte lätt alla gånger att vara Edstrand till lags, men Josef var en tålmodig man och tog förmodligen all kritik med jämnmod.

Som ung hade han som många andra en motorcykel och på 30-talet skaffade han bil, något som var ovanligt för en arbetare. Josef var radiohandlare på fritiden och hade en liten verkstad vid bostaden Öjebro. Åtskilliga familjer i bygden köpte sin första radio av honom. Josef fungerade också dåtidens discjockey, då han åkte runt med sin stora radiogrammofon på samkväm och fester och spelade dansmusik.

Många av gubbarna på bruket kallades inte vid sitt vanliga namn, de lystrade i stället till olika smeknamn. Här följer ett axplock:
Leornard Svensson - "Spånga"

Oskar Nilsson - "Oskar i Haga"

Ragnar Hylén - "Prosse"

David Andersson - "David i Vråna"

Erik Karlsson - "Mörkrädder"

Konrad Anderson - "21"

Karl Lingnell - "Gandhi"

Martin Anderson - "Martin i Tvärbo"

George Karlsson - "Cykel George"

Karl Gustavsson - "Kalle måg"

Hjalmar Karlson - "Hjalle Chania"

Theodor Karlsson - "Theodor på Tullen"